476: Stockholm, ja

Har funderat på människor sen vi var till Stockholm, men jag har inte kommit fram till om människan som varelse enbart fascinerar mig eller om den dessutom äcklar mig. Jag kan inte riktigt komma överrens med tanken om att alla dessa människor som strömmat förbi mig alla behöver dras med livsproblematiken, och jag funderar på hur de hanterar det.

Spelningen var jättebra, även om jag har väldigt svårt för artister som håller brandtal kring slaveri, prostitution och trafficking. Tro mig. Hade jag velat få andras livsproblem på axlarna en fredagkväll hade jag sett Aktuellt, inte gått på en spelning.

Anna (nej, inte du, en annan Anna) skrev ett kort inlägg kring oxytocin i morse (eller igår. Jag såg det via facebook), och jag har funderat lite på det idag. Eftersom jag inte vill ha folk tätt inpå när jag är ledsen och deprimerad så tror jag inte att det där systemet funkar på mig. Eller någon nörd någonsin, om man ska tro Douglas Couplands jPod.

Åh, jag skulle vilja ha lite trevligare hastighet på bredbandet och ta ett par dagar till att bara se igenom skräp jag borde sett för länge sen.

(En liten parentes. Nån domare bitchade om att deras jobb ang. att ta fast fildelare blivit mycket svårare efter ipred, eftersom alla bolag slänger uppgifterna i papperskorgen nu. Alltså, innan ipred fick de inte ta fast fildelare via de uppgifterna. Kan herrn ha trampat lite snett, månne?)

!

Jag kanske ska göra det imorrn? Glo på film hela dagen? Rekreation? Fixa de där småsakerna som ska göras tidigt (eller redan i natt). Är nog ingen dum idé alls, egentligen. Jag lär ju inte få nåt uppsatsjobb gjort ändå.

- Mischievously plotting managed.

475: Prestationskrav

Så, den hemliga bloggen utvecklades åt fel håll och dog på grund av det. Jag insåg det rätt snart, och den har varit borttagen ett tag. Igår började jag en ny. Den här tar avstamp på ett annat ställe och är inte alls hemlig på samma sätt, utan alla kan få adressen till den.

http://loidor.livejournal.com

Men du får bli medlem på LJ för att komma djupare in än så.

Så nu har jag ytterligare en sak att underhålla. Prestationskraven växer.

På tal om det har jag slut på foton, och slut på lust att ta nya, i princip. Ni får helt enkelt vänta.

474: Om barn

Jag har svårt för barn.

Inte bara svårt för, utan jag tycker att de är i vägen för föräldrarna. Jag är osäker på att jag någonsin vill ha barn.

De absolut flesta (jag vet en, eventuellt två, som helt och fullt håller med mig) är övertygade om att "nämen du kommer ändra dig när du får egna".

Alltså, jag vill inte ha egna. Jag ska nu göra ett försök till att förklara det här.

Massor av folk runtomkring mig skaffar barn. De tycker det är jätteroligt och att barnen är jättegulliga och att allt är underbart och bra. Jag är av precis motsatt åsikt. Jag tycker det är fruktansvärt, att barnen inte alls är särskilt gulliga utan ganska kladdiga och väldigt högljudda och att de just förstört föräldrarnas liv på infinit framtid. Det finns en hel del punkter för det här (notera att det här inte har ett dugg med "dåliga föräldrar" att göra, utan är enbart varför jag förmodligen aldrig vill ha barn).

• Jag menar att barn tar upp mycket (all) tid från en förälder. Alltså bör man göra klart allt man inte kan göra när man väl skaffat barn innan man skaffar barn. Det här är den största punkten och orsaken till att jag inte vill ha barn. Jag tror inte att jag någonsin kommer bli nöjd på att leva själv, och vill absolut inte vara tvungen att ta hand om ett barn istället för att leva. Alltså. Först när jag nattsuddat alla nätter jag vill vara vaken, först när jag sett alla tv-serier jag vill se, rest till alla platser jag vill resa, köpt alla saker jag vill köpa, varit på alla spelningar jag vill gå på, slappat bort alla eftermiddagar jag vill slappa bort, sett alla biofilmer jag vill se, spelat alla tv-spel jag vill spela och så vidare, först då tänker jag skaffa barn. Och jag kommer för alltid betrakta allt annat som att man slängt bort sitt liv.



• Vidare är jag av åsikten att man ska göra allt så bra för sitt barn som möjligt. Inte skämmas bort (eftersom jag tycker drivor av leksaker till nån som inte kan prata är meningslöst), men jag vill inte att argumentet "nej, det har vi inte råd till" någonsin ska höras angående till exempel semester, språkresor, skolval eller fritidsintressen. Alltså bör föräldrarna (eller vårdnadshavande förälder) ha ett välbetalt jobb innan dessa/denna skaffar barn.



• Jag tycker inte om barn som varelser. Det här är en högst personlig sak gissar jag, men jag har verkligen, som jag skrev inledningsvis, svårt för barn. De kommunicerar med skrik. De kladdar med allt som kladdas kan. De bajsar och kissar ner sig. De kräks. De dreglar. Och är uppenbarligen söta. Jag tycker alla barn mest påminner om Michelingubben. Och jag kan inte tycka att något av ovanstående är särskilt sött heller. Jag har lika svårt att acceptera vuxna som beter sig så.



• Jag tycker inte om att gulla med barn. Jag vägrar att jollra med barn, eftersom de hursomhelst inte begriper vad jag säger. Om de begriper vad jag säger blir det ju ännu viktigare. Jag vill ju inte att min unge ska prata som en efterbliven fåne, utan då är det ju än mer självklart att jag ska lära den prata på ett korrekt sätt.



• Avslutningsvis tycker jag det är själviskt och inhumant att skaffa barn. Dels ur barnets egna perspektiv, eftersom det aldrig fick bestämma själv över sitt varande och därför bör fortsätta vara i ett icke-varande tillstånd tills det själv påpekar annat (med andra ord, det är fan inte roligt att leva och det verkar inte bli roligare), men framförallt utifrån ett världsperspektiv. Det finns bokstavligen tonvis med ungar som inte gör annat än far illa och dör. Välj nån av dem istället. Så jävla viktig kan väl inte ens genpool vara (nå, såvida ni inte är... Kiera Knightley och... Nicholas Hoult, kanske) att det måste vara just era gener i ungen. Och när ni väl väljer unge, gör det inte utifrån vilken som ser friskast och vitast ut (Sverige är sprängfyllt av smygrasister som garanterat tänker så), utan ta första.

Alltså. Körkort för föräldrar efterfrågas. Man ska vara rent fruktansvärt vacker, ha en dialekt värd att döda för, vara stormrik, gilla splatterfilmer (byt färg på geggan så påminner splatter rätt mycket om en unge) och dessutom ha någon sorts dom över sig som leder till att man måste ge upp sitt liv. Då tycker jag det är okej att bli förälder. Jag skulle fortfarande inte bli det, men då skulle jag förstå de som blev det.

Och återigen. Jag tycker inte att föräldrar som inte klarar körkortet är dåliga föräldrar på något vis. En hel del av dem gör ett riktigt bra jobb ändå. Men jag kommer aldrig skaffa barn innan jag tagit körkortet.

Och avslutningsvis, beröm till mig. Jag använde inte termen 'barnägare' en enda gång, trots att en del föräldrar (de som inte räknas in i ovanstående stycke) är helt värdelösa och enbart skaffar ungar för att det är en söt accessoar som de sen inte orkar ta ansvar för.

- Thoughts published.

473: Barn (teaser)

Jag hade tänkt skriva en blogg om barn idag, men nu blev det inget av det, för klockan blev för mycket.

Ni får den på lördag istället.

Imorrn är det Placebo!

472: Trött

Jag vet inte, men jag är trött. Å andra sidan verkar det som om alla andra också är trötta, så det är förmodligen helt normalt. Men jag blir sur och bitchig och gnällig och deprimerad och ond av att vara trött, och det är, om än en normal följd (för att vara mig) av en till synes normal trötthet, inte så jag egentligen vill ha det. Till exempel är jag just nu såpass förbannad på Bella och Edward att jag inte orkar läsa Twilight, och jag är förbannad på meningen med livet och fan och hans syster och på... det mesta. Det gör mig inte mindre trött, men jag sover i alla fall gott.

Idag har jag släpat med mig Anlo till Filipstad och köpt ett par extremt trevliga lurar för inomhusbruk (och tågbruk och bussbruk osv, men inga du tar på dig för att promenera i) och några fotoböcker på Erikshjälpen från 50- och 60-talet.

Jag skulle kunna säga att jag ser fram emot att det ska bli fredag och jag ska på Placebo, men det säger jag inte, för det gör jag inte. Jag tycker inte att det inte ska bli kul heller (förstå de dubbla negationerna på rätt sätt), utan jag tycker ingenting.

Lite jobbigt ska det bli mest, eftersom killen som sitter på nyckeln till studentrummet vi ska låna av Annalisa kan vara på campus (JOY!), tekniska (not so JOY!, men fortfarande rätt okej) eller Skanstull (inte JOY! i något hörn), och just nu siktar jag därför på att få gå upp tidigt, köra till Karlstad, få sitta på solsidan av tåget med solen i ögonen hela vägen till Stockholm, förmodligen tappa något viktigt, få åka till Skanstull efter en nyckel, få åka till campus för att lägga ifrån sig packning och medköpt vin och duscha och dricka sig lätt onykter för att enklare stå ut med folket på spelningen, gå på spelning, åka hem på Tokyotrång tunnelbana, sova för lite, upp tidigt, åka in till centrum, åka hem till Karlstad, få köra hem och sen komma fram till något sätt så man verkligen slipper köra Anlo till Annie och dessutom slippa få telefonsamtal om att köra på annat folk senare på kvällen. Jag får klump-i-halsen och tunnelseende bara av att tänka igenom det här.

Kan inte nån fixa hit Henrique? Så han kan få skrika sitt Placebo-PEPPEEEETT!!! med underbart sprucken röst. För jag vill verkligen på den spelningen, och jag vill att allt ska klaffa och bli en bra dag. Men eftersom jag förutsätter Murphys lag känns det inte så ändå.

Nå, färdigbitchat. Nu ska jag gå och sova, så känns det bättre imorrn, ja?

471: Argh! Zombies!

Idag har det varit zombiebokdag. Jag har åkt till Sunne och hämtat ut Stolthet och fördom och zombier, som, efter de första sju kapitlen, verkar riktigt bra. Den är smart, väl ihopkokad (det är ett... tja... "samarbete" mellan Jane Austen och Seth Grahame-Smith) och riktigt rolig.

Så nu dricker jag en stor mugg glögg (jag är förtjust i muggar med glögg) och ska strax fortsätta med boken. Höstmys.

- Wonderfulness managed.

470: Apocalypse City

Jag skulle kunna skriva något poetiskt om öde städer man går vilse i, men jag låter bli. Istället vill jag att du sätter på Territorial Pissings med Nirvana. Ibland känns allt precis så.

I could write something poetic about being lost in deserted cities, but I don't. Instead, I want you to put on Territorial Pissings by Nirvana. Sometimes everything feels exactly like that.